Norrmännens bild av Sverige skiljer sig en del från hur Sverige ser på sig själva. I utlandet bryr man sig inte vad Sverige säger, man bryr sig om vad som händer.

Jag har hela mitt liv haft en nära relation till Norge, så nära att jag i statistiken räknas in i gruppen "andra generationens invandrare", min far är norrman. I vuxen ålder, sommaren 2009 tog jag steget och flyttade till Oslo under ett år för att senare, 2012 bosätta mig sex år i Nord-Norge. Min resa följde den obligatoriska resan som svensk med anställning i butiker och andra yrken inom kundservice. Som anställd i servicebranchen i Norge blir man ofta, av kunder uppmärksammad som svensk. Glada tillrop hör till vardagen och handlar ofta om Volvo, Astrid Lindgren och Robert Gustavssons karaktär Fråga Bertil - Vilse i min egen trädgård, varför just den karaktären var känd i Norge har jag aldrig förstått, däremot förstår jag att norrmännen har bra mycket bättre koll på Sverige än svenskar har på Norge. Att vara svensk och arbeta med kundservice i Norge upplever jag har många fördelar. Typiskt är att kunderna själva tar ansvar för den goda stämningen, en stämning man som butiksanställd alltid strävar efter att uppnå. Att som svensk bara kunna haka på samtalet om Emil i Lönneberga eller semesterturen i Karlstad 1982 gör att kunden plötsligt känner sig sedd, på sitt eget initiativ utan hjälp från mig. Så var det under alla mina år i Norge, men under de senaste åren märkte jag också hur den klassiska "Sverigebilden" började ändra form och färg i det norska medvetandet.

Som svensk har man, utan att tänka på det alltid igång ett finslipat politiskt filter

Under mina senare år fram till 2017 övergick samtalen från att vara lättsamma samtalet om Astrid Lindgren till att i gradvis högre grad handla om tyngre, rent politiska ämnen. Som svensk har man, utan att tänka på det alltid igång ett finslipat politiskt filter. Vissa frågor diskuteras inte i Sverige, ännu mindre med främlingar och allra minst i en professionell yrkesroll. Det klassiska exemplet är givetvis invandring och många svenskar reagerar på hur frispråkigt norrmännen kastar invandringsfrågan rakt i knät på oss svenskar, i en roll där vi som anställda har ett ännu kraftigare politiskt filter. Att diskutera politik är i allra högsta grad olämpligt när du står i företagets kläder.

trots att norska kunder förr eller senare kommer in på frågan, trots att jag redan har mitt färdiga svar känns det som jag måste tänka efter före jag öppnar munnen

Det är eftermiddag, kunder kommer och kunder går, precis som i vilken butik, vilken stad, vilket land som helst. Korta meningar, "Jeg betaler med kort", "Selger du gavekort?", "Nårtid stenger dere?", "Hvor ligger polet?" (systembolaget), alla frågor besvaras på rutin och med ett léende på läpparna, ett léende man presenterat tusentals gånger tidigare men som ändå alltid skall kännas ärligt. Så kommer den 50:e kunden in i butiken, kunden där man fastnar upp och småpratar om Norge på 80-talet, en tv-kanal med svenska barnprogram och slutligen, politik, Sverigebilden, den förbannade Sverigebilden. I detta mötet är den inte presenterad i ett tv-format, ingen svensk tidning som skriver om hur man i utlandet ser på Sverige, ingen utlänsk politiker pratar om hur goda relationer länderna har. Sverigebilden presenteras i sitt råaste format, från invånaren själv, från Norge, till kära söta bror, Sverige. -"Men hva med Malmø? Bare ikke Norge blir som Sverige, du har vel hørt om Malmø? Dette Roos... Roooosen...", Rosengård fyller jag in med, -"JA!... Fy fan, dem skyt mot politiet, vi har jo noen slike områder i Norge, men ikke i nærheten av det som er i Sverige". Vad ska jag svara? Det är idiotiskt att svara att det är fel, av flera orsaker. Svaret dröjer alltid några sekunder, trots att norska kunder förr eller senare kommer in på frågan, trots att jag redan har mitt färdiga svar känns det som jag måste tänka efter före jag öppnar munnen, trots att personen är mer intresserad av vad jag har att säga snarare än hur fint jag lindar in det. Mitt svar är alltid något socialistiskt men med en populistisk ton, på ett sätt som i Norge tolkas som insiderinformation, jag är ju svensk och borde därför känna till hur det ser ut. Det gör jag.

Min uppfattning är också att den politiska tonen bland svenskar som bott en längre tid utomlands är något mer avslappnad

Vad man i Norge inte förstår är att man i Sverige är oeniga om hur Sverige ser ut, att frågor är infekterade och att kommentera Malmö i sin yrkesroll aldrig är helt oproblematiskt. Det som gör det möjligt för alla oss svenskar att över huvud taget svara beror på just det faktumet att vi inte är i Sverige. Min uppfattning är också att den politiska tonen bland svenskar som bott en längre tid utomlands är något mer avslappnad, distansen ser ut att bidra till ett mer objektivt samtal men inte för den sakens skull överdriven eller rent rasistisk. Som svensk i utlandet inser vi att man kan prata om Sverige som vilket annat land som helst, vi ser nyheterna om Sverige från ett utlänskt perspektiv. Man är inte lika hemmablind, och inte minst, världen skiter i vilken sverigebild Sverige förmedlar internt. Sverigebilden utåt baseras i högre grad på det som händer, inte vad politiker och journalister säger.

Så vad svarar man när norrmännen börjar prata om situationen i Sverige? Mitt standardsvar har blivit en ren svartmålning: "Det är inte bara Malmö, det är samma i Göteborg och Stockholm (idag är det fler). Jag jobbade 5 år som väktare i Göteborg och har stått mitt i regnet av isklot och raketer, vi var 5, dom 15. Inte en notis i tidningarna, man vill undvika ringar på vattnet". Jag kan själv förundras över hur nära jag varit kärnan av Sveriges problem och hur jag i en kiosk i Norge blev talespersonen som bidrar till att smutskasta Sverige. Jag förstår inte varför jag ens kallar det för smutskastning eller svartmålning. Det hände, för 10 år sedan, Backa Kyrkogata 1, Göteborg.