I Sollefteå har det i många år varit stora protester efter att landstingspolitikerna beslutade om att lägga ner stora delar av Sollefteå sjukhus. Nu är det inte bara sjukhusfrågan som diskuteras, den allvarligaste frågan är kanske istället - vad händer när en hel tätort (eller region) vänder landstingspolitikerna ryggen?

Vad är Sverige? Vad är städer och orter? Vilka är vi? Vi är medborgarna och generationen som vuxit i spåren av en välfärd. Välfärden idag är en rest från igår. Först skapade man välfärd, sen hade man välfärd, sen avvecklade man välfärd. Som utomstående är det mitt eget ansvar att ta reda på situationen i Sollefteå. Den informationen får vi sällan presenterad framför näsan, trots en public service med miljarder i statlig finansiering. Vi får korta inslag i nyheterna och en enligt Sollefteåborna ett något vinklat inslag i Uppdrag Granskning. I medierna är länken mellan medborgarna knaper, vi kan med tidningar och tv se vad som händer i vår lokala kommun eller från Sveriges största städer, Slussen byggs om eller någon blir mördad i Malmö. Det rapporteras så pass mycket in detta att landets högsta politiker ser det som en nödvändighet att ge sig in i nyhetsflödet och försöka ge en mer nyanserad bild av verkligheten i Malmö, "det skjuts faktiskt inte så mycket som man kan tro" eller "ombyggnationen av Slussen är faktiskt viktig", det är oneliners vi kan känna igen. Någon gång emellanåt kan vi höra ett skrik långt bort i fjärran, inte ett dödsskrik utan snarare ett skrik av smärta, det fruktansvärda ljudet av en kropp som slits ner i en shredding-machine med benen först, för att millimeter efter millimeter strimlas sönder från tånaglarna enda upp till ögonbrynen, skallen krossas. Skriket när paniken infinner sig, man vet om att det just nu är fötterna som krossas, men snart är det knäskålarna upp till kraniet. Människorna i Sollefteå vet att någon eller några ur den yngre generationen kommer att "dö i en bil påväg till BB", samhällsfunktionerna drar sig tillbaka. Men när dör man? Är det när man förblöder genom låren eller när magsäcken spricker, eller först när huvudet krossas? Skriken vi då och då hör, det är välfärden som dör. Steg för steg dör delar av landet Sverige när blodet prioriteras till mer vitala organ som måste hållas vid liv. Det börjar inte med att hjärtat och hjärnan dör, först dör fötterna. Möjligt att storstäderna överlever, men Sverige är mer än så.

Det kan tyckas vara en makaber bild av Sverige men faktum är att landet består av invånarna som kräver en viss nivå av samhällsfunktioner. När staten drar sig tillbaka står medborgarna ensamma kvar. Regionerna självdör till förmån för andra regioner (som också har öppna sår) tills bara kyrkogården finns kvar. Många mindre orter lever idag enbart på att medborgarna gått med på att klara sig utan sjukvård, skola, post eller bank. Man lever med det faktumet att man tillhör den delen av Sverige som måste klara sig utan vissa funktioner som är självklara i andra delar av landet, samtidigt går Socialdemokraterna till val med sin slogan "Ett bättre Sverige. För alla.". Det gäller givetvis inte alla.

Bild: Kommentarer ur facebook-gruppen vittnar om hur ett bränt barn skyr elden

I storstäderna ser man däremot inte speciellt mycket av situationerna på landsbygden. Att det varit konstanta protester i Sollefteå de senaste åren har man inte märkt speciellt mycket av, mer än de dova skriken långt bort i fjärran. Har man dessutom valt att bo på en sådan plats "får man också räkna med att pengar måste riktas om" till regioner som gynnar fler personer. Ett komplett sjukhus är givetvis viktigare i Jönköping än i Sollefteå om man ser på befolkningsmängd. Örnsköldsvik och Sollefteå har i kommunerna tillsammans 80.000 invånare medan bara Jönköpings kommun har närmare 100.000 bara i tätorten. I Sollefteå bor runt 20.000 personer, ungefär lika många som det bodde i Kalix i början av 2000-talet då man beslutade stänga sjukhuset. Jag tolkar det därmed som att smärtgränsen för när ett sjukhus börjar läggas ner är när invånarantalet är runt 20.000 eller ca 350 förlossningar per år.

Är det då fel att lägga ner stora delar av sjukhuset i Sollefteå? För alla är det självklart att gränsen måste dras någonstans. Det kan inte vara lönsamt att förlösa barn eller ta itu med hjärtinfarkter till vilket pris som helst. Det finns en gräns då det faktiskt ÄR mer lönsamt att föda barn i bilen, hur makabert det än låter. Man MÅSTE ställa grupper mot grupper. Där har landstingspolitikerna kanske rätt. Om bara verkligheten varit så enkel. Det som ställer till det ordentligt i denna frågan, det är när politiker före valet 2014 lockade väljare genom att lova att sjukhuset skall vara kvar, för att med valet vunnet lägga ner delar av sjukhuset. Partiet själv hävdar motsatsen, att det aldrig fanns något löfte. Då återstår ett annat problem, var man som parti inte bättre än så på att förmedla sin ståndpunkt? Eller fanns det en tanke med att vara otydlig? Det hjälper inte heller att Stefan Löfven och Socialdemokraterna på riksnivå nu går till val på "Ett bättre Sverige. För alla. (fortfarande inte alla)". Hyckleriet är på många sätt ett faktum.

Publicerat av Marie Eriksson den 16 maj 2017

Video: Marie Eriksson livesände Hervor Sjödins brev till regionstyrelsens ordförande Erik Lövgren (S)

Vad är det som händer på en ort med 20.000 invånare, där frågan diskuteras dagligen i facebook-gruppen Sollefteå & Örnsköldsvik Framtidens Akutsjukhus med 15.000 medlemmar? Det råder en kraftig opinion som är att betrakta som dödsskriken från en av Sveriges kroppsdelar, som på många sätt hyser ett extremt förakt mot landstingspolitiker och rikspolitiker, i särklass Socialdemokraterna, men också mot många medier som man menar springer politikernas ärenden. Man har dessutom vädjat till politiker ända upp på riksnivå, som inte bemödat sig att svara. Det är ingen liten grupp man nonchalerar, det är minst 15000 personer(!) men troligtvis fler, som Stefan Löfven aktivt duckar för. Politikerna har gått en väg som är den sämsta tänkbara som politiker, genom att grundlura en hel region upplever invånarna att de kastat bort sin röst på ett parti som i slutändan enbart ville få makt, politiker som ville bygga ett fint CV. Misstaget politiker gör är att sällan se längre än till nästa mandatperiod, man glömmer att det kommer fler val och att en bränd väljare fortfarande är en väljare.

Får vi nu en hel stad med populister och politikerhatare som politiker och media är så livrädda för?

Vad händer med landet när invånare i stad efter stad känner sig grundlurade och spottade på? Får vi nu en hel stad med populister och politikerhatare som politiker och media är så livrädda för? Får vi en hel stad som hellre väljer vilket parti som helst framför de etablerade? Får vi nu politiker som gör allt för att smutskasta sina motståndare för att på så vis locka tillbaka väljarna till sitt eget parti, och på vilket sätt påverkas väljarna av en sådan retorik? Kanske är det därför vi kommer se nya partier växa sig fram, bestående av medborgare som väljer att engagera sig inom politiken. Att tro att dessa väljare enbart går till exempelvis SD i ren protest, det är att måla ut väljarna dummare än de är. Väljarna skapar egna partier, precis som dagens etablerade partier bildades, arbetarnas röster, företagarnas röster, böndernas röster. Dessa partier heter idag S, V, MP, C, L KD eller M. I år kommer högst troligt några av dessa partier sparkas ut till förmån för partier och en folkrörelse som engagerar sig politisk för en sak, inte för att locka väljare med finslipad retorik. Vi har sett det i Göteborg med partier som Vägvalet och Demokraterna, man tröttnade på korruptionen och politiska beslut, främst gällande Västlänken och vägtullarna. På riksnivå ser vi exempelvis Medborgerlig samling med flera andra. I dagsläget sitter de etablerade partierna tryggt på grund av att väljarna sprider ut sig på mängder av småpartier, men båten börjar gunga ordentligt när väljarna lyckas ena sig runt 2-3 nya partier. Det är en fråga om tid men också en potentiell lösning på den låsningen vi ser inom de idag etablerade partierna. Att vi haft samma partier i ungefär 100 år betyder inte att det är så det kommer att vara, det säger bara att det är det enda vi sett av politik så långt. Historien är inte färdig, vi skriver den även i framtiden.

Hur många av er som är födda från 1970 och framåt kan minnas ett år utan besparingar?

Så vad är då problemet med att sjukhusen läggs ner? Mängden information i media står inte i propotion till antalet personer som berörs av nedläggningen. I Malmö är det runt 50 skjutningar per år. I Stockholm påverkas en ansenlig mängd människor av ombyggnationen av Slussen. Men den mediala bevakningen som rör 350 förlossningar och ännu fler akutärende per år i Sollefteå har inte i närheten nått den uppmärksamheten som händelserna i Sveriges större städer gjort dagligen. Människor i Malmö och Stockholm (och resten av Sverige) verkar inte förstå att en nedmontering av välfärden i Sollefteå också är en nedmontering av välfärden i Sverige. Sollefteå står och skriker med sina första dödsryck, felaktigt tror man i Sverige att det bara är en ort som dör. I själva verket är det en shredding machine som just nu slitit tag i fötterna på landet Sverige, där kommun för kommun slits ner för att krossas och vi ser inga tendenser till en ljusare framtid. Om det fortsätter som det gör nu kommer till slut också Sveriges storstäder att dras med ner i fallet. Det är inte uppenbart och känns svårt att tänka sig att Stockholm skulle stå utan akutmottagning eller BB, men för varje gång välfärden i en av Sveriges städer nedrustas, kommer Stockholm ett steg närmare. För ärligt talat, hur många av er som är födda från 1970 och framåt kan minnas ett år utan besparingar i sjukvården? Trots att ekonomin är tight klarar man ändå att spara ännu mer efterföljande år. Finns det ingen gräns? Finns det ingen stolthet i landet Sverige, en stolthet i att hela landet lever? I Norge har man årlig budgetering för att hålla igång landsbygden där "Hela landet skall vara befolkat", i Sverige låter man den istället självdö. Och nej, oljan är inte inblandad.

Sverige MÅSTE stå upp för den välfärden man byggt upp. Är det ekonomiskt oförsvarbart måste man på riksnivå försöka få folk att flytta ut på landsbygden igen. Storstäderna har redan nog med folk. Välfärden vi har runt om i Sverige idag är inte bara att bygga upp på nytt. Det är ett mycket större steg att öppna ett nytt sjukhus än att hålla igång ett befintligt. Speciellt på en ort som fortfarande lever.