Johan 'Matgeek' Hedberg har med sin senaste youtube-serie bidragit till att minska polariseringen och vädjar till god ton i kommentarsfälten. Den goda tonen återspeglas också i hans filmer där han blandar allvar med skratt, i ett möte som snarare liknar ett första möte mellan två ingifta släktingar på en släktmiddag än en politikerintervju.

Han släpper spärren som kan få en inbiten vänsterpartist att faktiskt kunna lyssna på Jimmie Åkesson, och vice versa

Johan ”Matgeek” Hedberg, mannen som på youtube smälter is med svindyra japanska mackapärer, besöker fabriker som tillverkar knäckebröd och numera föregår med gott exempel i den politiska debatten istället för att komma med pekpinnar. Det är mannen som med sitt lilla team lyckats göra det som de etablerade medierna försökt i decennier, men aldrig klarat av trots miljarders miljarder i omsättningar. Men vad gör då Matgeek som mediehusen inte klarar av? En högst personlig analys säger att han visar hur politikerna faktiskt är ganska trevliga personer. Han släpper spärren som kan få en inbiten vänsterpartist att faktiskt kunna lyssna på Jimmie Åkesson, och vice versa. Detta har varit det största problemet med de etablerade medierna, att ständigt vägra konsumenterna att se hur en absolut politisk motståndare faktiskt också kan ha rätt ibland.

Jag vet inte om Johan Hedberg själv är medveten om vad han gör med det svenska debattklimatet när han tar partiledarna under sina vingar och steker en hamburgare i ett empatiskt samtalsklimat där intervjuerna snarare liknar en fredagskväll tillsammans med en ny arbetskollega, man har det ganska trevligt utan att nödvändigtvis bli politiska buddies. De största kriserna under intervjuerna handlar allt som oftast om Annie Lööfs förvåning över kanel i köttfärs, Ebbas tårar när hon skär lök eller Jimmie Åkessons val av köksverktyg när han skivar gurka. Det är frågor som är harmlösa i en intervju men bidrar också till att samtal växer fram i lugn och ro. Samtal som behandlar de stora frågorna men med ett leende på läpparna, vi som tittare kommer på oss själva med att le och fnissa tillsammans med både Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt. Jag kan låta mig roas av en trevlig stämning, en ömhet för personerna bakom partierna som vi sällan får se i regelrätta intervjuer i etablerade medier som har en vinkling med agendan att skapa känslor som leder till delningar på Twitter och Facebook, medier som strävar efter att läsare och tittare skall bli upprörda och engagerade.

Jag känner själv hur sannolikheten för mig att jag spontant skulle dra kniv mot politiker i en oreflekterad snedfylla känns mindre påtaglig

Matgeek raserar alla irritationer som ersätts med en feelgood-känsla. Jag känner själv hur sannolikheten för mig att jag spontant skulle dra kniv mot politiker i en oreflekterad snedfylla känns mindre påtaglig. Politiker kan samtidigt sänka garden och låta sina dumma förslag och floskler komma fram, men utan rädsla för att säga fel. En felsägning eller en groda accepteras och rättas till i lugn och ro, Johan Hedberg jagar inga rubriker. Han accepterar att politiker är människor, hans sätt att ställa sina gäster mot väggen gör han inte med avbrytande frågor, det gör han genom att aldrig sätta en enda punkt i samtalet. Det finns inte längre någonting som är svart eller vitt, inga rätt eller fel, bara en enda stor gråzon. Han har trevligt med Jonas Sjöstedt, och Jonas skrattar med och åt honom. Johan Hedberg skrattar med Jimmie Åkesson och Jimmie skrattar med och åt honom.

Av alla miljoner väljare finns det givetvis människor som inte tänk klart, av olika orsaker är man fast i ett parti och ett tankemönster

Men vad händer när visar upp att politiker är empatiska människor? Vad händer med oss när vi sitter och gottar oss till ett avsnitt med våra absoluta politiska hatobjekt och ändå har ganska trevligt? När vänsterpartister plötsligt ser att Jimmie Åkesson är en trevlig person kommer folk också vara tillgängliga för hans politik i högre utsträckning. Vänsterpartister riskerar givetvis att få upp ögonen för SD. Jag förstår att det är en läskig tanke(!). För journalistiken verkar detta ha varit den största skräcken under de senaste åren. De ”goda” värderingarna riskerar att bli ”onda”, jag väljer dock att avstå helt från att definiera värderingar på ett sånt sätt, du är dock fri att definiera hur du själv vill. Jag tror istället att retoriken angående ”goda och onda värderingar” bidrar till att låsa debatten på det sättet vi ser i Sverige idag och är skadlig för samtliga partier.

Det jag ser i Johan Hedbergs intervjuer ser ut att vara ett första steg att öppna upp oss och lyssna på våra absoluta motståndare, plötsligt verkar man kunna se hur SD-are plötsligt börjar lyssna på Annie Lööf, KD-are börjar lyssna på vänstern. Av alla miljoner väljare finns det givetvis människor som inte tänk klart, av olika orsaker är man fast i ett parti och ett tankemönster. Vänstern förfäras i panik när väljare går till SD, men skräcken av förfäran kan bli kortvarig, i samma stund kan sverigedemokrater kliva ur sin låsta tanke och öppna upp sig för Vänsterpartiet, eller KD, eller Socialdemokraterna. Oavsett vad, så tror jag att tekniken Johan Hedberg använder är långt mer effektiv än den svartmålningsteknik man använder för att få sina och andras väljare dit man vill. Samtidigt tror jag att mordhoten mot både Jimmie Åkesson och Annie Lööf minskar med Johan Hedbergs teknik.

Spontant tänker nog många från vänstern att det är ett problem när vänsterpartister plötsligt öppnar sig tillgängliga att sympatisera SD, KD eller centern. Jag förstår tanken och känner igen retoriken, men släpp väljarna fria och det gynnar samtliga, både väljare, medborgare OCH politiker. Det är nödvändigtvis inte alltid så att vänstern riskerar att dra åt höger, givetvis finns det folk hos SD, KD eller centern som plötsligt får upp ögonen för vänstern, frågan är bara om man tillåtits sympatisera med rödgröna frågor om man redan öppet gått över till SD eller Moderaterna. Polariseringen existerar såklart åt alla håll.

ingen vill döda barn, oavsett om ni är utpekade kommunister eller rasister

Att det Johan Hedberg gör är bra tror jag framgår väldigt tydligt, men jag menar inte att han med sina intervjuer låser upp samtliga låsningar inom den svenska debatten, däremot jag tror att han gör någonting man aldrig tidigare testat inom svensk journalistik, att faktiskt låta tittarna välja parti utifrån politiken snarare än att stanna kvar i ett parti för att man redan är svartmålad eller råkat svartmåla sin motståndare. Det gynnar inte bara ETT parti när en av alla politiska proppar släpper, alla partier kommer gynnas av att partitillhörighet inte är en personlig egenskap fylld av ondska utan istället se människans tanke och förslag på förändring. För ärligt talat, hur farligt är det att din bästa kompis inte håller med dig om allt, ingen vill döda barn, oavsett om ni är utpekade kommunister eller rasister. Tycker man att Sverigedemokraterna har en hemsk människosyn eller att vänsterpartiet är naiva kommunister måste man istället bjuda in på tacomiddag, skratta tillsammans för att mötas. För det jag ser i Matgeeks politikerserie är att samtliga partiledare är förnuftiga, tänkande människor där jag kan hålla med om stora delar av politiken de propagerar, trots att jag bestämt mig för att alla i hela världen egentligen har fel. Om man trots sina försök misslyckas att komma överens över en tacokväll, som man för övrigt klarar av i välfungerande företag, skolor och organisationer, kan man ändå trösta sig med att man hade en trevlig kväll med en motståndare (men det får man väl inte tycka i det här jävla landet?). Men jag kanske missförstår, kanske handlar det inte om att hitta lösningar, kanske finns det en poäng med att aldrig vara överens med en politisk motståndare, kanske handlar det om någonting helt annat? Kanske finns det någonting i retoriken bland etablerade medier och politiker som är till fördel för någonting helt annat?

Gäster hos Matgeek hittills